Svenska åk 7-9
Språkhistoria, grammatik, litteratur och språkbruk — för läsning, skrivande och språkanalys i åk 7–9.
Ämne: Svenska · Nivå: Högstadium (13–15) · 319 kort
Innehåll
- Indoeuropeiska språkfamiljen: stor språkgrupp som omfattar de flesta europeiska språk + sanskrit, persiska, hindi.
- Germanska språk: en gren av indoeuropeiska. Inkluderar svenska, norska, danska, tyska, engelska, holländska, isländska.
- Urgermanska: svenskans närmaste förfader, talades för ca 2 000 år sedan.
- Runsvenska (ca 800–1225): tidig svensk språkperiod under vikingatiden — runor, runstenar.
- Fornsvenska (ca 1225–1525): medeltidssvenska, första lagtexterna på svenska.
- Äldre nysvenska (ca 1525–1732): Bibeln översatt till svenska 1541 (Gustav Vasas bibel) — milstolpe.
- Yngre nysvenska (ca 1732–1900): tryckta tidningar, växande ordförråd.
- Modern svenska (1900–idag): rättstavningsreformen 1906, du-reformen ca 1968.
- Du-reformen (1968): övergång från titlar ("Vill herr Andersson...") till du-tilltal i Sverige.
- Dialekt: regional variant av ett språk — uttal, ord och grammatik kan skilja sig.
- Sex svenska dialektområden: sydsvenska (Skåne), götamål, sveamål (inkl. stockholmska), norrländska, gotländska, östsvenska (finlandssvenska).
- Standardsvenska (rikssvenska): den variant som används i offentliga sammanhang, skrift och nyheter.
- Sociolekt: språkvariant som hör till en social grupp (t.ex. ungdomsspråk, akademiskt språk).
- Lånord: ord lånade från andra språk. Svenska har lånat från lågtyska (medeltiden), franska (1700-talet) och engelska (idag).
- Anglicism: lånord eller uttryck från engelska — vanligt i svenska idag (mejl, dejt, googla, streama).
- Nyord: nya ord som uppstår varje år. Språkrådet listar 'Årets nyord' (t.ex. orka inte, klimatångest, AI-tvätt).
- Talspråk: spontant, mer ofullständigt, dialektalt. Skriftspråk: mer planerat, formelt, följer normer.
- Nordiska språk: svenska, norska, danska, isländska, färöiska — alla germanska, alla med gemensamt ursprung.
- Finska är INTE ett nordiskt (germanskt) språk — det är finsk-ugriskt och släkt med estniska och ungerska.
- Svenska, norska och danska är de mest lättförstådda för varandras talare — kallas grannspråken.
- Norska har två skriftspråk: bokmål (mer danskt) och nynorsk (baserat på dialekter).
- Isländska är det mest konservativa nordiska språket — har förändrats minst sedan vikingatiden.
- Färöiska: språket på Färöarna, ca 70 000 talare. Liknar isländska.
- Sveriges fem nationella minoritetsspråk: finska, jiddisch, meänkieli, romani chib, samiska.
- Minoritetsspråken har skydd i lag sedan 2000 — talare har rätt att använda sitt språk i kontakt med myndigheter i vissa kommuner.
- Finska: ca 200 000–250 000 talare i Sverige, främst i förvaltningsområdena i Norrland.
- Jiddisch: judiskt språk med rötter i tyskan, skrivs med hebreiska bokstäver.
- Meänkieli (tornedalsfinska): språket i Tornedalen, talas av ca 50 000.
- Romani chib: romernas språk, finns i flera dialekter (kelderash, lovari, m.fl.).
- Samiska: samernas språk, indelat i flera varieteter (nordsamiska, lulesamiska, sydsamiska m.fl.). Sápmi är samiskt land.
- Svenskans nio ordklasser: substantiv, verb, adjektiv, pronomen, räkneord, prepositioner, konjunktioner/subjunktioner, adverb, interjektioner.
- Substantiv: namn på ting, personer, platser, abstrakta begrepp (hus, Anna, Stockholm, kärlek). Två genus i svenska: en/ett.
- Substantivböjning: bok, boken, böcker, böckerna (singular/plural × obestämd/bestämd form).
- Verb: ord som beskriver handling, händelse eller tillstånd (springa, regna, vara).
- Verbtempus i svenska: presens (jag går), preteritum/imperfekt (jag gick), perfekt (jag har gått), pluskvamperfekt (jag hade gått), futurum (jag ska gå).
- Stark verbböjning: vokalväxling (skriva, skrev, skrivit). Svag: med -de eller -te (kallar, kallade, kallat).
- Adjektiv: beskriver substantiv (vacker, stor, röd). Komparation: positiv-komparativ-superlativ (snabb-snabbare-snabbast).
- Pronomen: ord som ersätter substantiv. Personliga (jag, du, han, hon, den, det, vi, ni, de), possessiva (min, din), reflexiva (sig).
- Räkneord: grundtal (en, två, tre) och ordningstal (första, andra, tredje).
- Prepositioner: små ord som anger förhållande mellan ord (på, i, vid, under, mellan, för).
- Konjunktioner: binder ihop ord eller fullständiga satser (och, eller, men, för, så).
- Subjunktioner: inleder bisatser (att, om, när, eftersom, för att, fastän).
- Adverb: bestämmer verb, adjektiv eller andra adverb (snabbt, mycket, här, ofta).
- Subjekt: den som utför handlingen i meningen. Svar på 'vem/vad' + verb. Exempel: 'Anna sjunger.'
- Predikat (predikatsverb): det aktiva verbet i meningen — vad subjektet GÖR. Exempel: 'Anna sjunger.'
- Direkt objekt: det som handlingen riktas mot. 'Hon kastar bollen.' (vad? bollen)
- Indirekt objekt: ofta mottagare av direktobjektet. 'Han ger mig boken.' (åt vem? mig)
- Predikatsfyllnad: substantiv eller adjektiv som beskriver subjektet, ofta efter verbet 'vara'. 'Hon är lärare.'
- Adverbial: säger något om var, när, hur eller varför. 'Vi äter middag i köket på kvällen.'
- Huvudsats: kan stå själv som mening. Bisats: kan inte stå själv, börjar oftast med subjunktion eller relativpronomen.