Öva inför NP – Svenska åk 9
Flashcards för svenska åk 9 (Lgr22), förankrade i frisläppta nationella prov. Områden: läsa och skriva, grammatik och ordklasser, litteratur och litterära begrepp, språkbruk och nordiska språk, källkritik. Studiematerial för att öva inför provet – inte ett officiellt prov från Skolverket.
Ämne: Svenska · Nivå: Högstadium (13–15) · 429 kort
Innehåll
- Det finns nio ordklasser i svenskan: substantiv, verb, adjektiv, pronomen, räkneord, adverb, preposition, konjunktion och interjektion.
- Substantiv är namn på saker, personer, platser, djur och begrepp. Man kan ofta sätta 'en' eller 'ett' framför, t.ex. en hund, ett hus, en tanke.
- Verb beskriver vad någon gör eller vad som händer, t.ex. springa, tänka, regna. Man kan ofta sätta 'att' framför verbet.
- Adjektiv beskriver hur något eller någon är, t.ex. röd, stor, glad, snabb. Adjektiv kan oftast kompareras (stor – större – störst).
- Pronomen ersätter substantiv så att man slipper upprepa namnet, t.ex. han, hon, den, det, vi, de, min, sin, vem, som.
- Räkneord anger antal eller ordning. Grundtal svarar på 'hur många?' (en, två, tre) och ordningstal på 'vilken i ordningen?' (första, andra, tredje).
- Adverb beskriver oftast ett verb, ett adjektiv eller en hel sats och svarar på frågor som hur, när, var och varför, t.ex. snabbt, igen, där, kanske, mycket.
- Preposition anger förhållanden i tid och rum, oftast platsen för något, t.ex. på, i, under, över, bredvid, efter, före, mellan.
- Konjunktioner binder samman ord, satsdelar eller satser, t.ex. och, eller, men, för, så. Subjunktioner inleder bisatser, t.ex. att, när, eftersom, om.
- Interjektioner är känslo- och utropsord som ofta står för sig själva, t.ex. aj, oj, hej, usch, ja, nej, wow.
- Ordklasserna delas in i öppna och slutna. Öppna ordklasser (substantiv, verb, adjektiv, adverb) kan få nya ord. Slutna (pronomen, preposition, konjunktion, räkneord, interjektion) får sällan nya ord.
- Substantiv har två genus (kön): en-ord (utrum) och ett-ord (neutrum). T.ex. en stol, ett bord. Genus avgör böjningen.
- Numerus är substantivets tal: singular (en) eller plural (flera). En bok – flera böcker.
- Species är substantivets bestämdhet: obestämd form (en bil, bilar) eller bestämd form (bilen, bilarna).
- Egennamn skrivs med stor begynnelsebokstav (Sverige, Anna, Volvo) medan vanliga substantiv (artnamn) skrivs med liten (land, flicka, bil).
- Genitiv visar ägande och bildas med -s utan apostrof på svenska: Annas bok, hundens svans, Sveriges huvudstad.
- Verbets tempus visar när något händer. De vanligaste är presens (nu), preteritum (dåtid), perfekt och pluskvamperfekt samt futurum (framtid).
- Presens uttrycker nutid eller det allmängiltiga: Jag läser nu. Solen går upp i öster. Verbet slutar ofta på -r (läser, springer).
- Preteritum (imperfekt) uttrycker dåtid vid en bestämd tidpunkt: Jag läste igår. Hon sprang till skolan.
- Perfekt bildas med har/har + supinum och uttrycker något som hänt men har koppling till nu: Jag har läst boken. Supinum slutar oftast på -t (läst, sprungit).
- Pluskvamperfekt bildas med hade + supinum och uttrycker något som hänt före en annan händelse i dåtid: Jag hade läst boken innan filmen kom.
- Infinitiv är verbets grundform, det man hittar i ordboken, och inleds ofta med 'att': att läsa, att springa, att vara.
- Imperativ är verbets uppmaningsform: Läs boken! Spring! Stäng dörren! Imperativen riktar en befallning eller uppmaning till någon.
- Satsdelar visar ordens funktion i meningen. De viktigaste är subjekt (vem/vad som gör något) och predikat (vad som görs, själva verbet).
- Subjektet är den som utför handlingen i en sats. Du hittar det genom att fråga 'vem eller vad?' framför verbet. I 'Hunden skäller' är 'hunden' subjekt.
- Predikatet är satsens verb och talar om vad som görs eller händer. Du hittar det genom att fråga 'vad gör subjektet?'. I 'Hunden skäller' är 'skäller' predikat.
- Objektet är den eller det som handlingen riktas mot. Det hittas genom att fråga 'vem eller vad?' efter verbet. I 'Hon äter äpplet' är 'äpplet' objekt.
- En huvudsats kan stå ensam som en fullständig mening och innehåller alltid subjekt och predikat. T.ex. 'Jag läser en bok.'
- En bisats kan inte stå ensam utan hör ihop med en huvudsats. Den inleds ofta av en subjunktion som att, när, eftersom eller om: '...eftersom jag var trött.'
- 'De' används som subjekt (de som gör något): De åkte hem. 'Dem' används som objekt (något riktas mot dem): Jag såg dem. Knep: byt mot 'vi/oss' – funkar 'vi' används de, funkar 'oss' används dem.
- 'Dom' är ett talspråkligt uttal av både de och dem. I formellt skriftspråk skriver man de och dem, inte dom.
- Särskrivning är när ett sammansatt ord felaktigt delas upp. 'En rok rygg' (särskrivet) betyder något annat än 'en rokryg'. Skriv ihop sammansatta ord: brunhårig, sjukstuga, kycklinglever.
- I sammansatta ord bär efterledet huvudbetydelsen. En 'rosa färg' (två ord) och en 'rosafärg' skiljer sig: en kvinnoskola är en skola, men 'kvinno skola' blir obegripligt särskrivet.
- Dubbelteckning av konsonant markerar kort vokal: 'glas' (lång vokal) mot 'glass' (kort vokal), 'vit' mot 'vitt', 'kal' mot 'kall'.
- Sj-ljudet kan stavas på många sätt: sj (sjö), stj (stjärna), sk (sked, framför mjuk vokal), skj (skjuta), ssj och ti (station). Det gör ljudet svårt att stava.
- Punkt (.) avslutar en påstående mening. Efter punkt börjar nästa mening med stor bokstav.
- Komma (,) används för att skilja delar i en mening, t.ex. i uppräkningar (äpplen, päron och bananer), framför vissa bisatser och för att markera en paus.
- Kolon (:) används framför en uppräkning, en förklaring eller ett anfört citat: 'Hon sa: Kom hit.' eller 'Jag behöver tre saker: penna, sudd och papper.'
- Frågetecken (?) avslutar en fråga och utropstecken (!) avslutar ett utrop eller en uppmaning med starkt känsloläge.
- Citattecken (” ”) markerar direkt anföring (någons exakta ord) eller titlar och citat ur texter. På svenska används ofta ”räta” citattecken.
- Talstreck (–) används i dialog för att markera när en ny person börjar tala, i stället för citattecken. Varje replik får ett nytt stycke.
- En metafor är ett bildligt uttryck där något beskrivs som om det vore något annat, utan ordet 'som'. Exempel: 'Hon är en klippa' betyder att hon är stabil och pålitlig.
- En liknelse jämför två saker med hjälp av ordet 'som' eller 'liksom'. Exempel: 'Han är stark som en björn' eller 'Snön gnistrade som diamanter'.
- Besjälning är när livlösa ting eller naturen får mänskliga egenskaper eller känslor. Exempel: 'Vinden viskade i träden' eller 'Solen log mot oss'.
- En symbol är något konkret som står för något större och mer abstrakt. Exempel: en duva är en symbol för fred, ett hjärta för kärlek, mörker för död eller ondska.
- Gestaltning innebär att en författare visar i stället för att berätta rakt ut. I stället för 'han var arg' kan man skriva 'han knöt nävarna och bet ihop käkarna'.
- Överdrift (hyperbol) används för att förstärka ett intryck. Exempel: 'Jag har sagt det tusen gånger' eller 'Väskan väger ett ton'.
- Berättarperspektiv (synvinkel) avgör vem som berättar historien. De vanligaste är jag-berättare (berättar i jag-form) och allvetande berättare (vet allt om alla personer).
- En jag-berättare berättar historien i jag-form och vet bara vad jag-personen själv ser, tänker och upplever. Läsaren kommer nära huvudpersonen men får en begränsad bild.
- En allvetande (allvetande) berättare står utanför handlingen, berättar i tredje person (han, hon, de) och kan se in i alla personers tankar och känslor.