Filosofi — Gymnasiet
Filosofihistoria, kunskapsteori, metafysik, etik, politisk filosofi, logik och vetenskapsfilosofi — för Filosofi 1 och 2.
Ämne: Annat · Nivå: Gymnasium (16–19) · 480 kort
Innehåll
- Ordet filosofi kommer från grekiskans philosophia, som betyder kärlek till vishet (philo = vän, sophia = vishet). Pythagoras lär ha myntat termen som beteckning på en sökare efter vishet snarare än en som anser sig vis.
- Filosofin delas traditionellt in i fyra huvudområden: metafysik (vad finns?), kunskapsteori/epistemologi (vad kan vi veta?), etik (vad bör vi göra?) och logik (hur tänker vi giltigt?). Skolverkets ämnesplan följer denna indelning i kurserna Filosofi 1 och 2.
- Filosofiska metoder skiljer sig från naturvetenskapens experiment och religionens uppenbarelse. Centrala verktyg är argumentation, begreppsanalys, tankeexperiment och dialektik (samtal som prövar tes mot motargument).
- Försokratikerna var grekiska tänkare före Sokrates (ca 600–400 f.Kr.) som sökte arché — världens grundprincip. De bytte ut mytologiska förklaringar mot naturliga första orsaker och anses inleda västerländsk filosofi.
- Thales från Miletos (ca 624–546 f.Kr.) brukar kallas västerlandets förste filosof. Han menade att vatten är alltings urprincip och försökte förklara naturen utan att hemföra den till gudarnas vilja.
- Herakleitos (ca 535–475 f.Kr.) menade att allt är föränderligt: "man kan inte stiga ned i samma flod två gånger". Han kallade verklighetens dynamiska princip för logos och såg motsatsernas spel som dess motor.
- Parmenides (ca 515–450 f.Kr.) menade att förändring är en illusion: det som finns är odelat, oföränderligt och evigt, eftersom ick-varat inte kan finnas. Hans tes blev startpunkt för filosofisk ontologi.
- Demokritos (ca 460–370 f.Kr.) lade fram en tidig atomteori: allt består av odödliga, odelbara smådelar (atomos = "odelbar") som rör sig i tomrum. Skillnader i världen förklaras av atomernas form, storlek och anordning.
- Sofisterna var resande lärare i 400-talets Aten som mot betalning undervisade i retorik, politik och argumentation. De var ofta relativister och kritiserades av Sokrates och Platon för att lära ut hur man vinner debatter snarare än hur man finner sanningen.
- Protagoras (ca 490–420 f.Kr.) formulerade homo mensura-satsen: "Människan är alltings mått, av det som är att det är, av det som inte är att det inte är." Citatet brukar tolkas som en tidig formulering av kunskaps- och värderelativism.
- Sokrates (470–399 f.Kr.) skrev själv ingenting och känns företrädesvis genom Platons dialoger. Han dömdes till döden av en atensk jury anklagad för att ha fördärvat ungdomen och infört nya gudar, och avrättades med odoertgift (cikuta).
- Den sokratiska metoden (elenchos) går ut på att Sokrates ber sin samtalspartner definiera ett begrepp (t.ex. rättvisa) och sedan med frågor avtäcker motsägelser i definitionen. Syftet är att gemensamt närma sig kunskap, inte att vinna debatten.
- "Jag vet att jag inget vet" är en vanlig svensk översättning av Sokrates ord i Platons Försvarstal. Poängen är att han är visare än andra just för att han inser sin egen okunskap, medan andra inbillar sig veta vad de inte vet.
- Sokrates hävdade att dygd är kunskap: den som verkligen vet vad det goda är kan inte annat än handla gott. Ondska beror på okunnighet — ingen väljer det onda medvetet. Tesen kallas "sokratisk intellektualism" och kritiseras för att underskatta viljesvaghet.
- Platon (427–347 f.Kr.) var elev till Sokrates och grundade Akademin i Aten, ett av den västerländska världens första universitet. Hans verk är skrivna som dialoger med Sokrates som huvudsaklig samtalspartner.
- Platons idélära: det vi ser i den sinnliga världen är endast skuggor av perfekta, eviga idéer (eidos) som existerar i en separat begriplig värld. Bara filosofen kan med förnuftet nå dessa, och den högsta idén är Det Goda.
- Platons grottliknelse i Staten bok VII: människor sitter kedjade i en grotta och ser bara skuggor på väggen. Den som befrias och tar sig upp till solljuset (idévärlden) förstår först hur lite hen visste. Allegorin illustrerar bildningens väg från okunnighet till insikt.
- Platons själslära: själen har tre delar — förnuftet (huvudet), modet/viljan (bröstet) och begäret (buken). Rättvis i samhället och människa råder när förnuftet styr modet och begäret, parallellt med stadens tre samhällsklasser.
- Anamnesis (återinnandet) är Platons lära om att inlärning egentligen är att minnas det själen visste innan födelsen. I dialogen Menon visar Sokrates hur en oskolad slavpojke kan ledas till geometrisk insikt enbart genom frågor.
- Aristoteles (384–322 f.Kr.) var elev hos Platon, lärare åt Alexander den store och grundare av Lykeion. Hans bevarade verk täcker logik, fysik, metafysik, etik, politik, retorik, poétik och biologi och blev medeltidens auktoritet.
- Aristoteles syllogism är ett deduktivt slutledningsschema: ur två premisser följer en slutsats. Klassiskt exempel: alla människor är dödliga; Sokrates är en människa; alltså är Sokrates dödlig. Han kodifierade första systematiska logiken.
- Aristoteles fyra orsaker förklarar varför något finns: materiell orsak (vad det är gjort av), formell orsak (formen/strukturen), verkande orsak (vad som åstadkom det) och ändamålsorsak (telos — syftet). Skulpturen är brons (materia), Hermes form (formell), av skulptör (verkande), för att hedra guden (telos).
- Aristoteles dygdetik: människans högsta väl är eudaimonia (lycka/välleverne) som nås genom att utveckla goda karaktärsdygder. En dygd är en gyllene medelväg mellan två laster (t.ex. mod = medelvägen mellan feghet och dårdristighet).
- Aristoteles såg människan som ett zoon politikon — en politisk varelse som förverkligar sig själv i polis (staden). En rättvis samhällsordning skapar förutsättningar för dygd och eudaimonia, vilket gör etik och politik nära knutna.
- Epikureismen, grundad av Epikuros (341–270 f.Kr.), såg njutning (hedone) som det högsta goda — men menade lugn njutning fri från smrärta (aponia) och själslig oro (ataraxia), inte slösaktig hedonism. Filosofin var atomistisk och avslöjade rädslan för gudar och död.
- Stoicismen (grundad av Zenon från Kition ca 300 f.Kr.) menar att lycka uppnås genom att leva i överensstämmelse med naturens förnuft (logos). Man ska skilja på det vi kan påverka (egna omdömen) och det vi inte kan (yttre händelser) — och bara bry sig om det förra.
- Kända stoiker från romartiden: Seneca (den yngre, statsman och dramatiker), Epiktetos (f.d. slav som lämnade efter sig Encheiridion) och kejsar Marcus Aurelius vars Självbetraktelser är en filosofisk dagbok på grekiska.
- Skepticismens grundare Pyrrhon från Elis (ca 365–270 f.Kr.) menade att eftersom alla intryck kan ifrågasättas bör man avhålla sig från omdömen (epoché). Denna själsro (ataraxia) nås genom att inte ta ställning i tvistefrågor.
- Augustinus av Hippo (354–430) förband nyplatonismen med kristen teologi. I Bekännelser gör han första moderna självbiografin; i De civitate Dei (Om Guds stad) möter Roms fall en universalhistorisk teologi: Guds stad står emot världens stad.
- Ondskans problem: om Gud är allsmäktig, allvetande och god — varför finns lidande? Augustinus svarar med en "frihetsvilje"-lösning: ondskan beror på människans missbruk av sin fria vilja, inte på Gud. Privatio boni: ondska är franvaro av gott, inte något eget.
- Thomas av Aquino (1225–1274) syntetiserade kristen tro med Aristoteles filosofi. Hans Summa theologiae är medeltidens största filosofisk-teologiska verk och bygger upp argumenten via tes, motargument, lösning, replik — den skolastiska metoden.
- Thomas av Aquinos fem vägar (quinquae viae) för att bevisa Guds existens: rörelsens väg (allt som rörs har en rörare), kausalitetens, möjlighetens (kontingens), gradernas och ändamålens väg. Argumenten utgår från erfarenhet och leder till en första orsak.
- Anselm av Canterbury (1033–1109) formulerade det ontologiska gudsbeviset i Proslogion: Gud definieras som det största tänkbara väsendet. Om Gud bara fanns i tanken vore han mindre än om han också fanns i verkligheten — alltså måste han finnas.
- Universaliestriden på medeltiden gick ut på vad allmänbegrepp ("människa", "rödhet") egentligen är: realismen (Platon, Anselm) menade att de finns oberoende av enskildheter, nominalismen (Ockham) att de bara är namn vi häftar på likartade ting.
- Ockhams rakkniv (William of Ockham, ca 1287–1347) är en metodprincip: bland konkurrerande förklaringar ska man välja den som gör färst antaganden. "Entiteter ska inte multipliceras utöver nödvändigheten." Ofta använd som tumregel i vetenskaplig teoribyggnad.
- Islamsk medeltidsfilosofi bevarade och utvecklade Aristoteles. Avicenna (Ibn Sina, 980–1037) förfinade ontologin (skillnaden mellan essens och existens). Averroes (Ibn Rushd, 1126–1198) skrev kommentarer på Aristoteles som lästes flitigt i kristen Europa.
- Anaximander (ca 610–546 f.Kr.), elev till Thales, menade att urämnet var apeiron — det obegränsade, en oändlig och odefinierad substans. Han ritade också den första kända världskartan och föreslog att människan utvecklats ur fiskliknande varelser.
- Pythagoras (ca 570–495 f.Kr.) grundade ett religiöst-filosofiskt samfund i Kroton där matematiken sågs som världens grundläggande språk. "Allting är tal" — talen beskriver harmoni i musik, astronomi och själen, som ansågs odödlig och kunna återfödas (metempsykos).
- Zenon från Elea (ca 490–430 f.Kr.) försvarade Parmenides genom paradoxer mot förändring och mångfald. Akilles och sköldpaddan: i ett kapplöp där sköldpaddan får försprång hinner Akilles aldrig ifatt, eftersom han först måste nå dit den var — och så vidare i oändlighet.
- Empedokles (ca 495–435 f.Kr.) menade att allt består av fyra element — jord, luft, eld, vatten — som blandas och separeras av två motsatta krafter: kärlek (philia) som förenar och strid (neikos) som söndrar. Hans elementlära dominerade europeisk naturlära in på 1600-talet.
- Anaxagoras (ca 510–428 f.Kr.) menade att allt finns i allt — varje ting innehåller frön (spermata) av alla andra ting. Det som ordnar dem är nous (sinne/förnuft), en kosmisk princip. Han var den förste kände filosofen att verka i Aten.
- Gorgias (ca 483–375 f.Kr.) var sofist och formulerade en radikal skepsis i tre teser: 1) inget finns, 2) om något finns kan vi inte veta det, 3) om vi vet det kan vi inte kommunicera det. Hans poäng var retoriskt-filosofisk: språket skapar verkligheten snarare än speglar den.
- Sokrates barnmorskemetod (maieutik) jämför filosofens roll med en barnmorska som inte själv föder utan hjälper andra att förlösa sina tankar. Sokrates' mor var själv barnmorska, vilket han skämtsamt åberopade som förebild i Theaitetos.
- Platons linjeliknelse i Staten bok VI delar tillvaron i fyra grader av verklighet och kunskap: föreställningar/skuggor, sinneserfarenhet, matematisk förståelse och förnuftsinsikt om idéerna. Det är en stege där varje steg är mer verkligt än det förra.
- Platons idealstat i Staten styrs av filosofkungar som har sett idén om det Goda. Befolkningen delas i tre klasser motsvarande själens delar: härskare (förnuft), väktare (mod) och hantverkare/bönder (begär). Privatägande och familj avskaffas för de två högre klasserna.
- Aristoteles avvisade Platons idélära med det tredje-människan-argumentet: om varje människa liknar idén människa, måste det finnas en tredje människa som förklarar likheten — och så vidare i oändlig regress. För Aristoteles finns formerna i tingen själva, inte i en separat värld.
- Aristoteles skilde mellan teoretiska dygder (förnuft, vishet) och praktiska/karaktärsdygder (mod, måttfullhet, rättrådighet). Karaktärsdygder odlas genom vana — man blir modig genom att handla modigt, inte genom att läsa om det.
- Aristoteles kategorier är de tio mest grundläggande sätten varat kan beskrivas på: substans, kvantitet, kvalitet, relation, plats, tid, läge, tillstånd, handling, lidande. Substansen är primär — allt annat är egenskaper hos en substans.
- Kynikerna (grekiska kynikos = "hund-lik") med Diogenes från Sinope (ca 412–323 f.Kr.) som främsta gestalt avvisade konventioner och bekvämlighet. Diogenes bodde i en tunna, levde av tiggeri och provocerade Alexander den store: "Gå ur min sol."
- Plotinos (ca 204–270) grundade nyplatonismen. Allt utgår från Det Ena (to hen), via Förnuftet (nous) och Världssjälen ned till materien. Filosofisk strävan är att återförena själen med Det Ena genom kontemplation och självkännedom.